Alternativ

Själva tornets utformning kan naturligtvis göras på många olika sätt. Dessutom behöver det ju inte ens vara ett verkligt torn; det kan lika väl göras virtuellt eller med olika former av master som tar ner bilder men som ej kan bestigas. Man kan även lägga tyngdpunkten på en ”eye-catcher”. Man kan ju även tänka sig ”noll-alternativ”. Och dessutom kan man tänka sig en lokalisering annorstädes än just Läggesta.

Torn

Tornet som ursprungligen tände idén om ett TidsTorn var Kaknästornet som är 153 m högt och därmed lika högt som den högsta vattenytan; det arktiska havet i direkt kontakt med den vikande landisen.
I vinjetten till vår websida visas två typer av torn; dels ett spiralvridet torn från Doha i Qatar, dels pariserhjulet ”London eye” med en diameter på 135 m. I de två ritningarna under ”Infrastruktur” har vi tagit fasta på detta; antingen ett regelrätt torn som man kan gå upp i (hur än det må vara utformat i detalj) eller ett pariserhjul som när det når +150 m nivån då befinner sig vid foten av en lodrät imaginär isbräcka. I båda fallen rör det sig om konstruktioner som tar besökaren upp till rätt nivå (+150 m) för startpunkten av vår resa genom tiden från isavsmältning till dagssituation (från barbari till välfärdsstat, från arktiskt ishav till prunkande villaträdgårdar, eller hur man nu vill se denna vår hisnande tidsresa).
Det förtjänas framhållas att ett torn uppe på +70 m berget även skulle kunna användas som vattentorn – ”tidvattentorn” – för Läggestaområdet, vilket kommunen har med i sin långtidsplanering (plats för ett fruktbart samarbete, alltså).

Mast

Den första snabba delen av landhöjningen från +150 m ner till den i naturen mycket väl framträdande +80 m nivån skulle naturligtvis kunna visas virtuellt eller genom en mast som når upp till +150 m. Masten skulle dels kunna användas för att visa hur havet sjönk undan med tiden, dels för att ge relevanta ögonblicksbilder. Steget till ”eye-catcher” är litet. Två intressanta förslag föreligger.
Den årsvarviga lera som avsattes framför den vikande landisen brukar vi visa på kurser och vandringar längs Själens Motionsslinga. Vanligen tas en borrkärna upp och där, när borren öppnas, ligger årsvarven vackert synliga en efter en i skiftande färger. När en sådan borrkärna förevisades vid seminariet i maj år 2003, fick Helena Möcklin idén att hela borrkärnan skulle kunna förstoras till ett torn, som då i sin varvighet skulle avbilda tidens gång just efter isavsmältningen.

 

En annan idé står Roland Johansson för. Han tänker sig en mast rest på +150 m berget som målats varvig på det sätt som tornet ovan visar, men nu med innovationen att ut från denna går en tidslinje (= havets förskjutning från +150 i undulationer ner till bagens nivå). En elektronisk markör förskjuts längs tidslinjen och samtidigt anges tiden på en stor skärm vid mastens fot. Nedan följer detta förslag, något beskuret, enligt ritning av Susanne Scherberg.

Eye-catcher

När vi i maj 2003 hade en 1-veckas seminarium för bl.a. 20 konstnärer, så kom flera förslag på vackra eye-catchers, skulpturer som från vägen skulle fånga intresse så att man, medvetet eller omedvetet; sa ”det där måste vi se”.
Ett förslag var en isblockliknande skulptur av samma höjd som den isbräcka som lodrät reste sig ur det arktiska havet när landisen drog sig bort från området. Dess höjd måste ha varit 30-50 m över dåvarande vattenyta, d.v.s. 180-200 m. I denna och på dess yta kunde olika händelser och bilder spela och höjder och nivåer kunde anges. Idén har följt projektet genom åren.
En annan idé var en jättelik iskristall.

Omlokalisering

Man kan med fog fråga sig om det inte finns alternativa platser till området runt Bondkroken strax söder om Läggesta om upp mot Stora Sundby (kartan under punkt ”Infrastruktur”). Visst kan det finnas det. Men vi håller Läggesta som huvudplats.
En kort bit norrut, på andra sidan landsvägen och järnvägen, erbjuds stränder, kontakt med muséjärnvägen, Bergåsa byggnader.
Vi har tittat på Krutbrukets mark. Visst kan man arbeta här. Närheten till Lida ger direktkontakt med området för Ingvarstågets start.
Stenbrottet vid Erja är en annan intressant plats. Här skulle en underbar scen kunna skapas, en huvudbyggnad förläggas, torn och master byggas. Dessutom här kommer hela Ingvarståget naturligt in i bilden.

Nollalternativ

Om våra idéer om en stor anläggning – av typ Eden Park i England – inte skulle kunna realiseras i Läggestaområdet eller dess närhet, så vore det ända man kunde göra att försöka institutionalisera själva Själens Motionsslinga uppe i skogen. Det första vore att ta fram en detaljerad beskrivning punkt för punkt (allt material torde finnas hos Mörner i Solberga), och låta ordentligt utmärka de olika punkterna i naturen. Sedan kan man tänka sig en rad olika former för hur själva utbudet kunde ske. Det nuvarande sättet där Mörner guidar och berättar i ord och bild har fungerat ytterst bra – men det är förstås tidsbegänsat.
Ett förslag som Föreningen TidsTornet i Läggesta arbetade med under år 2006, var ett lokalt mindre centrum (av typ porten till Sörmland) uppe på åkermarken på sydsidan av vägen mellan Stora Sundby och Läggesta. Ett förslag till en byggnad i form av ett timglas (för att åskådliggöra TidsTorns-tanken) togs fram. Förslaget vänder sig snävt till lokalområdet och får därmed karaktären noll-alternativ.
En kombination av de två nollalternativen vore en timglas-byggnad vid Stora Sundby plus en upporganiserad Själens Motionsslinga uppe i skogen.

Kaknästornet

Kaknästornet i Stockholm är 153 m högt, vilket innebär att det är precis så högt som havsytan låg över dagens nivå vid tidpunkten för landisens avsmältning för ca.10,400 år sedan. Det innebär att detta torn utomordentlig lätt skulle kunna byggas till så att det blev vårt TidsTorn – centrum i Östersjöregionen, vår svenska identitetspunkt – där Sveriges Integrerade Natur- och Kultur-Utveckling (SINKU) efter istiden kunde berättas i spegling av jordens allmänna kulturutveckling.
Nerfarten med stoppunkter kunde ta formen av en bergodalbana eller, kanske ännu bättre, en cirkulär skruvad bana där ”gängornas” höjd och diameter står i proportion till landhöjning och tid.
Platsen är perfekt och möjligheten till samordning med kringliggande museers utbud vore helt idealisk. Vi inbjuder härmed ”Stockholm” till en dialog – helt enkelt ett nytt sätt att berätta historia och knyta samman olika ämnen till en ämneslös enhet där perspektiven står i centrum.